HAT

Fru Förkylning, Herr Halsont, Mamma Magont & Co


Hittade en butik på nätet som säljer sjukdomar i gosedjursform. Allvarligt - vad får folk allt ifrån? Vem vill ha en Gonorré-gosing eller en HIV-filur i present? "Den vinröda saken" längst till höger ovan är tydligen "Halsont-kompisen"... Nej tack, jag vill inte ha honom! (Såg förvisso en mer taggig och äcklig sak framför mig men nix, han får inte flytta in hos mig!)

Nu lämnar vi Gosedjursdiskussionen och går vidare till dagens ämne - HATA halsont! Tidigare idag skrev jag ett inlägg (vilket jag sedan raderade) där jag fullkomligt sprutade ut min ilska över halsont - HATA, HATA, HATA halsont! Jag listade åkomman på en HATlista där även krig, svält, mord, mobbing och andra hemska företeelser uppradades. Ni förstår ju själva att jag inte var helt i balans (att nämna en petitess som halsont i samband med ytterst allvarliga problem gör man bara inte) men jag hävdar fortfarande att halsont är bland det värsta som kan drabba en, ett verkligt straff. Nåja, kanske "saltar" jag lite här, men jag fullkomligt HATAR att ha ont i halsen! (Nähä - precis som om det finns någon som gillar det...)

Feber, illamående, nästäppa och huvudvärk - släng er i väggen! Hoppa på mig allihop - bara jag slipper att ha kaktussar, rivjärn och taggtråd i halsen. (Jäklar, nu när jag utmanar ödet på detta vis, drabbas jag säkert av värsta influensan men det är värt risken. Jag måste helt enkelt "spy galla" över halsontfenomenet.)


Japp, då är "dagens utskällning" avklarad. Hoppas innerligt att ni är på bättre humör än vad jag är!


Puss på era halsar/ Beckis


Ps Apropå krig och svält vill jag gärna ge två tips - ett filmtips och ett presenttips:

Enligt min mening finns inget mer sorgligt, hemskt och meningslöst (för världen i allmänhet och människor i synnerhet) än krig. Härom dagen såg jag en film - "Brothers" - om hur krig förändrar (= fördärvar) människors liv för alltid, i detta fall en soldats. Ytterst sevärd men djupt tragisk.

Jag får fysiskt ont när jag ser bilder på små barn som svälter och det är alla människors gemensamma ansvar att se till att ingen tvingas vara utan mat och vatten. Varje år köper jag julklappar via Unicefs hemsida och försöker ge pengar så ofta jag kan till diverse insamlingar. Det kan du också göra! Spana in både Unicefs gåvoshop och butik. Ds

MalmöMolle

GoseGollan
(mitt nya smeknamn på denna ljuvliga donna:)


Vill sända en hel hög med pussar till Världens Bästa Molle - min underbara väninna som (sedan några månader tillbaka) bor i Malmö. TACK för att du muntrade upp mig (när vi talade i telefon förrut) och fick mig att glömma halsont, degmage, trötthet och tristess för en stund. Vad skulle jag göra utan dig?

Ta hand om dig och ge din stilige karl en bamsekram ifrån mig!


All kärlek och MER därtill!/ Din Beckis

Familjen Linslus

Malin Pettersson - vacker som en dag


Min galet vackra och underbara svägerska (tillika Mickes lillasyrra och Elles faster) har skaffat en blogg:) Läs om hennes bravader runt om i världen när om reser omkring på sina modelluppdrag. Just nu är hon i München men snart bär det av till Svedala igen. Jippi!

Se mer bilder på skönheten på ModelOnes hemsida. Där finner ni även hennes kille Alex ("Men") och mig ("People Women"). Familjen Linslus? Japp, det är vi!



Min favvobild på LillMollsan


Snyggaste Tomtetjejen
(Julafton 2009)


Alex & Mollsan spexar


Svägerskor på Moulin Rouge Party i Sthlm
(feb 2010)


Glada "Glädjeflickor"


LillM & jag på NK-modevisning (sept 2009)


PUSS på er alla och, såklart, på dig Mollsan!/ Beckis

Ps Apropå att "linsluseriet" ligger i släkten... Pappa Mikael har en gång i tiden, tro det eller ej, varit fotomodell för Västsvenska modellgruppen:) Micke P däremot konstaterade, utan att ens överväga saken, "modellyrket är inget för mig" när han blev tillfrågad om modelljobb i Milano. (En annan hade blivit i eld och lågor men vi är alla olika:) Ds

Drömmen om Uggs

Stellsan gillar sina Uggs!


Japp, nu har jag bestämt mig - Det får bli Uggs i vinter! För några år sedan (när Brittan och Pamela Andersson mfl gick omkring i sina och såg trashiga ut) tyckte jag stövlarna var fula, klumpiga och allmänt intetsägande men nu har jag bytt inriktning helt. Gick och klämde på Stellsans hela förra vintern och i år har jag bestämt mig för att införskaffa ett par egna (och allra helst även ett par till Stella då hon dessvärre redan växt ur sina). Tänk vad gosigt att dra på sig en mjuk kofta, hoppa i sina Uggs och gå ut en promenad i vackert friskt höstväder (gärna tillsammans med en väninna). Nu återstår bara ett problem - "skokontot" ekar otrevligt tomt sedan Chloé stövletterna inhandlades härom veckan... Satan i gatan - borde inte alla kvinnor ha tillgång till ett "no limit golden shoecard"?

Försökte köra en "åh-vad-jag-fryser-om-fötterna-fuling" igår på Allum (utanför butiken Pondus där de pälsfodrade gobitarna säljs) men mitt dåliga försök gick inte hem överhuvudtaget. Får helt enkelt ha tålamord och vänta på tomten... eller komma på en bättre ursäkt;)


Ha en skön söndag!

Puss/ Beckis

Ps Dojorna ifråga heter ju egentligen Ugg och inte Uggs men då jag gillar den sistnämnda varianten bättre kör jag på den linjen;) Ds

Hur tänker folk?

Skall jag våga hoppa upp på hästen?


Yes, det här är bättre:)

Idag åkte vi en sväng till metropolen Allum (nåja, jag skall inte vara alltför ironisk - köpcentret är faktiskt helt ok) för att köpa vinter-dagiskläder till Estelle. (I torsdags påpekade Dagmamma Helle lite försynt att tights är väl kallt i oktober och att Stells behöver fodrade vantar och vindbyxor...) Shoppingen gick utmärkt och vi hittade en hel del både praktiska (wow, brukar inte riktigt vara min grej) och fina saker. Dagens favvoinköp är helt klart ett par termobrallor ifrån P.O.P i gråblått och tillhörande mössa med päls. Kanske inte helrätt på några månader men sedan kommer Helle bli impad hur försekomna vi är gällande winterstuff;)

När vi hade handlat färdigt satte vi oss för att äta lunch - lämpligt nog på en salladsbar ("Paprika") med en karusell utanför. Bra tänkt där Allum! Mindre bra tänk var lekattraktionens betalningssystem. Det gick inte att lägga i pengar utan särskilda poletter skulle införskaffas i informationsdisken i utbyte mot kvitton ifrån varuhuset. Käckt! Alla föräldrar sprang, likt förvirrade höns, för att skaffa karusellpoletter. (Vad gör man inte för att få dricka en kaffe i lugn och ro?)

Karusellen gick, med handkraft, att putta runt (utan att lägga i polett) och, för att "rädda situationen", kämpade jag på medan Micke fixade polett. Barnen (som slapp vänta) tyckte det var toppen och en liten flicka tittade storögdt på den enda lediga hästen. Hennes föräldrar - herr och fru Mupp - stod brevid och såg allmänt besvärade ut. "Skall du inte hoppa på lilla tösen?" frågade jag glatt och då träder mamma Mupp in i samtalet och säger surt: "Vi har polett"! Men herregud, säg det då! Så slipper jag få bortdomnade armar och barnen bli otåliga. Ibland förstår jag mig inte på folk. Förmodligen gillade de inte tanken att någon annans barn än deras eget skulle få nyttja deras polett trots att det fanns plats för fyra stycken kottar/resa. Tröttsamt och lite ledsamt tycker jag!

Hur som helst - till slut hade vi fixat ett helt drös med poletter och Stellsan och de andra barnen åkte minst femtioelva varv var. (Själv blev jag smått illamående bara av att titta på.) Tösen tillhörande Mupparna fick dock bara åka ett varv, sedan var det nog tyckte föräldrarna:( SUCK!

Enligt min mening kan man inte skämma bort sina barn för mycket! Åtminstone inte när det gäller kärlek, kramar och karusellturer!


STOR KRAM/ Beckis



Det höll på att sluta riktigt illa på "Cirkus Allum"...

Vad vill du bli när du blir stor?

Kung?


Eller kanske Fotbollsproffs?


När jag var liten och fick frågan hade jag tre givna svar:

1/ Prinsessa - i min fantasivärld var jag, men hänvisning till mitt efternamns härkomst, redan prinsessa av Böhmen-Mähren
2/ Modedesigner - ovanligt svar bland småttisar i 7-års åldern men jag har alltid älskat kläder! (Nähä;)
3/ "Tjäf" (läs chef med en 5-årings uttal) - hade definitivt med "viljan att vara som pappa" att göra.

Karriärsdrömmar fanns det således gott om men med åren har det blivit svårare. Inte så att jag saknat tänkbara alternativ - tvärtom, för många idéer ploppar ständigt upp i mitt huvud. Under gymnasiet var jag helt inne på att gå i farfars fotspår och bli skådespelare. Efter Estetisk Gymnasium (inriktning teater & dans) sökte jag in på scenskolan men misslyckades tyvärr. (Jag tror fortfarande att jag hade blivit en grym skådis om jag bara hade visat lite kämparglöd och sökt igen. Om inte annat hade väl "juryn" till slut gett upp och tagit in mig av ren utmattning;)

Sedan bytte jag (med viss påverkan ifrån papsen) bana helt och pluggade juridik i 4,5 år på Handels. Precis lagom till att jag skulle skriva min examensuppsats kom jag på att jag inte ville bli "trist jurist" och satsade istället på mitt (dåvarande) extraknäck som gruppträningsinstruktör. Å ena sidan kunde jag inte gjort ett bättre val (har älskat varenda sekund av mitt hälsojobb och jag har träffat några av de viktigaste personerna i mitt liv genom just detta arbete) men å andra sidan kan jag inte låta bli att undra hur livet hade blivit som skådis eller jurist med inriktning på mänskliga rättigheter. (Får testa de alternativen i nästkommande liv:)

Skämt å sido, det är sannerligen inte lätt att välja karriärsväg, i synnerhet inte när man är tonåring. Några (få förunnade?) har, sedan barnsben, sin arbetsmässiga plan utstakad men för de allra flesta är frågan ytterst knivig. Kanske är det rent av så att det är bättre att inte veta och istället få leta, leka och ibland missta sig? Vill i allafall tro det då jag är hopplös på att bestämma mig. Kastar mig gladeligen in i nya projekt men att slutföra dem är inte alltid lika spännande. (Som när jag, utan vidare eftertanke, började plugga Hälsopromotion i Varberg och slutade efter drygt ett år.) Känner du igen dig eller låter jag som en oansvarsfull slarver? Det är inte min mening - det är min spontana och äventyrliga sida som ibland spelar mig ett spratt (alternativt pushar mig i rätt riktning om man väljer att se det positivt).

Just nu jobbar jag (utöver mina arbeten på Moving Arts, Sportlife och ModelOne) tillsammans med pappa på Däckarna, en branschorganisation för däckhandlare. Förvisso trivs jag jättebra med såväl kollegor som arbetsuppgifter (har inte varit i närheten av ett däck sedan jag började;) men jag kan inte låta bli att drömma om nya utmaningar. För tillfället är jag väldigt inne på barnmorska, författare (japp, bloggandet har gett mersmak:) eller öppna en butik med "typiska Rebecka prylar" - romantiska bohochica kläder med glamourös touch och vackra accessoarer. Som ni märker - ingen ordning i huvudet nu heller...


I "Beckys Boutique" skulle ni, utöver bohemsöta plagg, även finna en och annan glittrig liten sak:)

Finns det ngn dead-line när man måste bestämma sig? Vad drömmer du om? Vill gärna veta:)


Utan dina drömmar dör du, så DRÖM & LEV/ Er Beckis


Ps Eller tar jag sånglektioner och bli rockstjärna. Fy f-n vilken kick att fylla en megaarena och bara ösa på. Lägg till fans och groupies and you are in heaven;) Ds

Voodoomagi

Give me some Voodoo-magic!

Att jag har mått dåligt den senaste tiden har nog (tyvärr) inte undgått någon. Men nu är det min plikt (mot såväl mig själv som min omgivning) att rycka upp mig och försöka sätta punkt för eländet. Jag har (med undantag för ett par lämningar och hämtningar på dagis samt Universeumbesöket) inte gått utanför hemmet, tröstätit, sovit kopiösa mängder och tyckt allmänt synd om mig själv men, som sagt, nu är det slut. Slut med självdestruktivt beteende och in med positivism, kämparglöd och jävlaranamma. Till min hjälp har jag införskaffat "Nathoo" - en voododocka med magiska krafter. På paketet han låg i står det att "han lär dig bli stark och modig, han hjälper dig att lyckas med svåra utmaningar under tuffa förhållanden". Precis vad jag behöver! Give me some voodoo-magic! (Har väl aldrig direkt trott på övernaturliga krafter, åtminstone inte i form av små söta garndockor, men i krissituationer likt denna är jag beredd att prova det mesta:)

Nu skall jag och Nathoo "ta tag i dagen" - vem vet, kanske orkar vi tom med en tur på stan?


Önskar er allt gott/ Beckis


Ps Köpte även en liten "Angel-Voodoo" till Åsa då hon sannerligen är en räddande ängel! Exempelvis igår (när jag var på sjukt dåligt humör och på toppen av "allt" hade markaber huvudvärk) piggade hon upp mig avsevärt bara genom att ringa och (på sitt roliga/härliga/tokiga sätt) berätta om sin dag. TACK Hjärtat mitt!