Imorgon börjar min lilla "bebis" (16 mån) hos dagmamma Marianne. Överväldigad av kärlek ligger jag extra nära henne inatt, "snusar" henne i nacken (hon luktar fortfarande sådär gott som bara småttisar kan göra) och känner djup tacksamhet över att få vara hennes och storasyster Estelles mamma. Känner mig också väldigt gråtmild. Vet inte om det beror på trötthet, oro, förväntan, glädje eller saknad... förmodligen lite av varje. Att "släppa taget" är inte helt lätt även om jag vet att hon kommer bli väl omhändertagen av superrara Marianne.
24 mars (för snart 5 år sedan) och 2 sept (för drygt 16 mån sedan) är och kommer alltid vara mitt livs vackraste dagar. Jag kan omöjligt beskriva hur mycket jag älskar dem - hjärtat bultar och ögon tåras bara jag försöker... Ord som "gränslöst" och "utan sans" räcker liksom inte till. De är mina döttrar. Jag är deras mamma. Vi är förenade för evigt.
❤/ Rebecka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar